Är någon partiledare i närheten av Juholt?

Mona Sahlin var den näst sämsta partiledare jag sett. I skenet av att man förväntar sig mer av ett landsbärande parti, partiet som nästan blivit synonymt med 'staten'. Socialdemokratin bör och skall bedömas annorlunda än ett skitparti som (v) som aldrig haft någon egentlig strävan efter att sitta i regeringen, bara som ansvarslöst stöd möjligtvis. Där blir det annorlunda nu efter Ohlys plötsliga makthunger innan förra valet och det nyuppenbarade Sjöstedts strävan att gå vidare. En spännande utveckling - vem känner förtröstan och förlitar sig på de f d kommunisterna idag? 

Efter Mona

Men tillbaka till Mona Sahlin. 

Hon lämnade efter sig... Ingenting. 

Hela hennes partiledarhistoria började nästan med superpudeln att de - hon och (mp) - "glömde bort" (v) på perrongen... 

Efter det så blev resterande tid vid partiledarposten bara en lång och plågosam eftergiftspolitik där man på område efter område sålde ut sin själ allt medan en glatt flinande fd kommunist stod bredvid. En hemsk, hemsk tid både för socialdemokrater, men även för oss alla andra. Nästan halva valkåren representerades av lamslagna får. 

Nya tider? Ja, tyvärr...

Men som vi alla vet så gick Socialdemokratin ur askan i elden - för efter det att mörka krafter skjutit ut Sahlin från makten så kliver också en av de besvikna skuggorna fram och blir ny partiledare. 

Partiledarsökningen var svår och plågsam. Två fraktioner utkristalliserades tidigt. Gång på gång förkastades de andras kandidater - några fanns det stöd till, men de tackade nej. 

Sedan plötsligt stod han där, helt utan någonting i bakgrunden som tyder på egenskaper som passar i det nationella rampljuset. Helt utan självkritisk bli för om han räcker till... Men då alternativen hade tagit slut på båda A-, B- och C-listan så röstade man av trötthet ja, till denna man... 

Andra partiledare?

Ja, låt oss titta på om vi kan matcha denna mans tillkortakommanden med någon annan - och på köpet få min syn på samtliga partiledare under min aktiva tid. 

Ja, och så en lite småäcklig sexchock i slutet givetvis... 

Centern

Karin Söder

En som jag inte har så värst koll på som inte borde ha varit med i listan här. Hon var partiledare innan jag fick rösta, men ville bara påpeka att hon alltid har låtit mer som en folkpartist än en centerpartist i mina öron. Lite konstigt. 

Olof Johansson ja...

Ganska obefläckad väl? Han ville spräcka blockpolitiken och avgick ur Bildts regering för personlig övertygelse kring bygget av Öresundsbron. Stark och vettig tycker jag eftermälet torde blivit. 

Lennart Daléus

Ja, vad gjorde han som partiledare? Minns inget positivt eller negativt heller för den delen? Han var drivande i energiuppgörelsen med sossarna minns jag. Och de starka antisocialdemokratiska strömningar som då hade börjat gro iom Olof Johanssons samarbete så tappade han en hel del stöd inåt i partiet vill jag minnas. 

Maud Olofsson

Hon skrämmer mig. Hon har allt negativt som jag är rädd för när det gäller stränga fröknar med hat i blick. Orättvist - säkert, men det är min personliga syn på henne. Annars enormt stark, att sitta som näringsminister under ekonomiska och vädermässiga katastrofår i världen är inte det enklaste. Även om hon trasslat till det för sig så är det få som hade gjort bättre ifrån sig. Hon sydde också ihop Alliansblocket, det som företrädaren Johansson inte ville ha. Den konstellationen har nu vunnit två val i rad. Inte dåligt facit att lämna ifrån sig. 

Annie Lööf

Ja, hon började med en kraftfull liberal inställning till människor rätt till ett privatliv, kringskuren övervakning och en vettig syn på att prioritera individens rätt till integritet över massövervakning för att hålla en gammal och trött affärsstruktur under armarna. 

Vi vet ju hur det gick... Förräderi eller ett sätt att göra eftergifter för att kunna fortsätta påverka inifrån? Ja, vi får se hur det går. 

Folkpartiet

Bengt Westerberg

Duktig politiker som inte ville ta i främlingsfientliga krafter med tång. Stark integritet. Dock ingen framgångssaga efter den inledande Westerbergeffekten. Han tappade väljare hela vägen in i kaklet sedan. Som socialminister gjorde han flera större och varaktiga förändringar - pappamånad och nedskärningar för att få bukt med den ekonomiska krisen. 

Maria Leissner

Möjligen en kandidat till misslyckad partiordförande. Men hon vände bort folkpartiet från eventuella samarbeten med socialdemokraterna och ledde in dem på vägen till Allianssamarbetet. Minns att hon var ute och kritiserade Persson för att ha berömt kommunist-Kina för dess "stabila" marknad. Lite höna ur en fjäder även om det var korrekt. Privat så drabbades hon av otänkbar sorg när sambon dog i en tragisk olycka där hon själv skadades och avgick väl sedan i förtid vill jag minnas. 

Lars Leijonborg

Mannen som framför allt, för mig, står för "Lejoneffekten" när (fp) uppenbarligen flörtade till sig en del vilsna nydemokrater genom att fiska i grumliga vatten. Lagom till valet, utan att det synts i partiets övriga politik där det snarare signalerats tvärtom. Äckligt då och det äcklar mig nu. 

Han släppte den sociala biten ur den socialliberala politik som alltid präglat partiet. Något som jag själv tycker är synd då det saknats (äkta) socialliberala röster i debatten sedan dess. Kanske dagens trängsel i mitten möjliggör detta, men inte med nuvarande partiordförande:

Jan Björklund

Rottingmajoren. Han som tror att allt ordnar sig så snart disciplinen ersatt lättja och dagdrömmar. Hans visioner har inte slagit in om man uttrycker sig försiktigt. Han bluffar friskt med statistik, han var en av få som faktiskt utnyttjade stulen information i den s k Dataintrångsaffären där man anpassade egna utspel både i tid och till innehåll för att skada socialdemokraterna. Konstigt nog så blev han aldrig åtsatt från media om det där, jag misstänker att det var något mer som låg bakom - vi kanske får veta i framtiden. 

En usel partiledare i alla fall, tycker jag. Till hans misslyckande kommer också en vurm för NATO, något som delas med ett fåtal ute bland väljarna. Ingen politik man överlever i längden på alltså... 

Kristdemokraterna

Alf Svensson

Oerhört högt förtroende, jag tror det har att göra med en respektfull retorik och en djup bas till röst. Och en kristen grund här i Jönköping med omnejd. Jag påstår att det enbart var personliga egenskaper hos honom som gjorde att valsiffrorna stack till drygt 7%. Men precis som sin efterföljare:

Göran Hägglund

Så handlar det om hans personliga egenskaper mer än ideologi och politik ifrån kristdemokraterna. Något som karaktäriserar kristna är deras tro och övertygelse om ett liv efter detta och kristdemokratiska väljare är lika verklighetsfrämmande de. I deras ögon så skall partiet var bortåt 15-20% och Hägglund håller dem tillbaka. Vi andra ser tydligt att det är tvärtom - det borde egentligen bara vara 2, kanske 2,5% kristdemokrater, men Hägglund är så pass duglig politiker med så mycket personlig pondus, skicklighet och förtroende att han nästan dubblar deras underlag. Jag tycker han är en av de duktigaste partiledarna av idag - så mycket bättre än sitt parti. Vi får se om de tvingar bort honom - då är sötebrödsdagarna över och vi lär knappast se (kd) i riksdagen igen - och ingen saknar dem. 

Miljöpartiet

Birger Schlaug o Eva Goës, Anders Nordin o Fiona Björling, Jan Axelsson o Margareta Gisselberg, Jan Axelsson, Birger Schlaug o Marianne Samuelsson, Birger Schlaug o Lotta Nilsson Hedström, Matz Hammarström o Lotta Nilsson Hedström

Birger Schlaug är en duglig politiker med stort förtroende. Hans blogg är riktigt intressant att läsa - rekommenderas. De mesta av Miljöpartiets ledare i övrigt kom bort i partiets villervalla, koftor och galen syn på samhällsutvecklingen. Det gäller i princip allihop fram till:

Peter Eriksson o Maria Wetterstrand

Skönheten och odjuret. Under deras utveckling så har man börjat titta ut i verkligheten och anpassat partiets politik utifrån den. En mycket imponerande utveckling. Givetvis handlar det om att bli regeringsdugliga vilket manifesterades i samarbetet med Mona Sahlin och Socialdemokratin. Tyvärr så föll detta samarbete - ett samarbete som hade all möjlighet att ta över regeringsmakten - på vänstersidan hos Socialdemokraterna som nästan kostade Sahlin partiledarrollen. Det var ansträngda leenden hos alla när f d kommunisten Ohly glatt hoppade på tåget, men mest ansträngda var de hos Peter Eriksson, Maria Wetterstrand

Gustav Fridolin o Åsa Romson

Två oerhört duktiga debattörer. Vi får se vad som händer med dem. Jag tror att de kommer att öka kraftigt i storstäderna på bekostnad av Socialdemokratin som idag fullständigt lämnat medelklassen i städerna bakom sig. 

Moderaterna

Carl Bildt

En stor politiker, skicklig och erfaren som få. Många jagar för att fälla denna artontaggare, men än så länge så har ingen lyckats. Affärerna med Lundin Oil är månne lite avsmakliga, men vilken olja är rättvisemärkt idag? Istället så försvagas anklagelserna genom helvilda vänstermediala åtalspunkter för folkmord och andra överord. 

Men oavsett så handlar detta om en f d statsminister och sveriges kanske mest respekterade internationella politiker. Som utrikesminister har han också överbryggat mellanrummet mellan de gamla moderaterna och de nya. Utan tvivel så får han mycket högre betyg som utrikesminister idag än som statsminister 1991-94, krisåren. 

Bo Lundgren

Terminator? Mannen som aldrig blinkade? Jag är både rädd och känner lätt avsky för mannen. Han åtnjuter stor respekt inom ekonomiska kretsar för sitt arbete med bankstödet under 90-talet. En modell som hjälpte Sverige på fötter och en modell som vi exporterar till andra länder idag. Ett misslyckande, men en succé - paradoxal. 

Fredrik Reinfeldt

Mannen som placerades på is som en bråkstake av Carl Bildt. Hämnden måste varit ljuv när han knep makten sedan. Alliansen har varit en framgångssaga utav dess like. Att bryta förbannelsen med att aldrig vinna två val i rad och socialdemokratins långa regeringsinnehav är stort i den svenska politiska nutidshistorien. Jag tycker att han verkar mätt och belåten, helt utan oppositionens piska då Juholt är upptagen med att snöra ihop sina egna skosnören hela tiden... Åtnjuter historiska siffror vad gäller respekt och pålitlighet av svenska folket. 

Ny demokrati

Nej... 

Socialdemokraterna

Ingvar Carlsson

Den eviga tvåan Carlsson fick den icke avundsvärda rollen som ny och totalt oförberedd partiordförande kastad i ansiktet på sig den där februarinatten 1986. Chock är väl bara förnamnet. En Palme som egentligen sakta tappat greppet om väljarna lämnade ifrån sig en vacklande ideologi och ett vacklande parti, politiskt. 

Carlsson hamnade också bara ett par år senare i stora ekonomiskt trångmål och fick söka stöd över partigränserna.  Att vinna tillbaka regeringsmakten från Bildt under ekonomisk kris är normalt standard - väljarna byter påfallande ofta regering under ekonomiska kriser. 

Den sanering som sedan tog vid av regeringen Carlsson och finansminister Persson var utan motstycke. Trots starkt internt motstånd och från facket så gjorde man det som var tvunget. När energin tog slut och det var dags att avgå hade Carlsson redan berett väg för sin efterföljare - Mona Sahlin. Då exploderade Sahlinaffären och allt omöjliggjordes. 

Göran Persson

Häpp, buffliga Persson blev mys-Persson och hårda nypor och skräckmanagement är väl nästan i underkant? Han såg till att byta regeringsmedlemmar med jämna och ojämna intervall så att ingen kunde känna sig säker. Ett ansträngt förhållande med LO gjorde på sätt och vis honom fri då han inte kunde försämra relationerna så mycket. EU-vän och hård ekonomisk sanering som hjälptes av valutaspekulationer fick Sverige upp på fötter igen. En stark och avskydd statsminister. Även han tog en adept - Anna Lindh - som han förberedde för att ta över. Anna Lindh var en politisk broiler med starkt stöd både inom och utom partiet. Men Mijailo Mijailović gjorde slut på de drömmarna. En uppriktigt sagt ledsen och slagen Person genomdrev en oengagerad och trött valrörelse och förlorade makten till regeringen Reinfeldt. De förlorade snarare än att de andra vann. 

Mona Sahlin

Comebacken! Ja, den har det skrivits mycket om. Min sammanfattning är att hon gavs ett enormt mandat att förändra de som Persson lämnat efter sig, avskydde Persson. Hon svarade med att vara totalt apatiskt och fick se sina siffror raka i höjden. Sakta så försvann chansen och möjligheten att reformera och inpissade revir förstärktes med ny urin. När sedan en ny, bra och genomtänkt strategi presenterades - samgående med (mp) - så visade sig att tåget gått. Rörelsen var inte mottaglig längre, det fanns ingen förankring överhuvudtaget och alltför många småpåvar inom partiet tänkte inte rucka på sina relationer vänsterut. 

Katastrof!

Istället blev det stela, påmålade leenden och ett samarbete som innebar att det präglades av de f d kommunisternas idéer och verklighetsbeskrivning, i utspel efter utspel. Givetvis blev det ridå - efter att ha lett i opinionsmätningarna med drygt 10% i början på valrörelsen. 

Håkan Juholt

Ja, idag handlar vänsterdebatten inte om hur socialdemokraterna inte längre har någon politik, inte om ideologien, inte om sakfrågor kring Lundin Oil, Etiopien, Carema, Apoteken, SJ eller hur Reinfeldt förstör landet med utförsäljningen av våra gemensamma tillgångar - istället så handlar den om massmedias sammansvärjning, falskspel, påhittade och uppblåsta affärer, mot ordföranden i SAP. 

Precis vad är det som blåsts upp?

• Hans lögner om tryckpressar till Polen? 
• Barnsoldaterna i Libyen? 
• Skuggbudgeten och panikändringarna i sista sekund? 
• Överrenskommelse med MP o V att flytta debatter till TV4? 
• Skolbarn utan glasögon? 
• Betald semester (med lilla kulbon)? 
• Lögnerna om att han och facken satt och förhandlade om nytt pensionssystem? 

Detta, plus en massa mer, har han hunnit med sedan slutet av mars - och då är det ändå sommarsemester och stängt i riksdagen där emellan... Oerhört imponerande! 

Bort, bort, bort

Han är det sämsta som någonsin kommit fram och hans kraftiga tillkortakommanden skymmer oavbrutet det politiska arbetet för alla andra. Sorgligt, men sant. 

Det är däremot inte sant att han skulle granskas hårdare - ty ingen behöver leta efter dumheter, det finns ingen enklare granskning - eftersom han ger dem självmant så fort han öppnar munnen. 

Vanlig enkel arbetarideologi är att man står för ord, är pålitlig och trovärdig. Juholt hamnar snäppet över Jimmy Åkesson numera... Det är en demokratisk katastrof när landets näst största parti leds av någon vars partivänner inte ens litar på honom. Tyvärr, vi är alla förlorare i detta.

Sverigedemokraterna

Jimmie Åkesson

Jag tror att han säkert heter Jimmy, men är rädd för det där med att y-namn är överrepresenterade i fängelserna... 

Duktig retoriker när man attackerar honom som alla andra gör. Han är van vid attackerna och har en mångfald svar - det är enda gången han gillar mångfald... 

Ofta försöker man vinna genom att brösta upp sig och försöka vara mer och större - istället så tar man hans argument på allvar och smular ner dem och för fram egna. Annie Lööf krossade Åkesson och man ser en irriterad blick att hon inte högg på försåtligt utlagda beten; "så kallade flyktingar" mm. Tar man debatten på rätt sätt så blir det penibelt uppenbart att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti utan ett ettsvarsparti - allt, och då menar jag allt är invandringens fel. 

Men duktig det är han, jämfört med de andra halvkriminellt opålästa och korkade PR-olyckor så står SD och faller med Jimmie Åkesson idag. 

Om man tar hänsyn till (sd)'s stöd kontra (s)'s så är förtroendet för Jimmie Åkesson mycket högre än för Håkan Juholt - något att fundera på utan tvekan... 

Vänsterpartiet

Lars Werner

En som täljt ut min bild av en fackpamp, storbukad, egenkär och med dimmig eller möjligen dagen-efter-blick. Folklig, populär och en framgångsrik politiker - toppade han inte med 7,7%? 

Gudrun Schyman

Någon som använde Werners alkoholism mot honom i kampen om ordförandeposten och som själv fick bannor när hon kissat offentligt i en bioentré på fyllan. 

Populär, smart, förbannat skarp och smart. Galet manshatisk och splittrade vänsterpartiets syn på sig själva och dess politik med en stark feministisk vinkling. Avståndstagandet från kommunismen gjorde henne impopulär inom partiet. 

Har faktiskt ett av sveriges mest betraktade sköten då filmen från hennes förlossning användes i utbildningar för blivande föräldrar i åratal. 

Lars Ohly

Ex-kommunisten som grät när muren föll - och det var inte av lycka. Typisk rödbrusig och vresig i debatter. Duktig debattör när inte hans humör och återhållna hat får lysa igenom för obetänksamt. Återställde väl en del av gammelkommunisternas tro på vänsterpartiet efter Schyman. Med ensidig och enögd politik så är vänsterpartiet tillbaka bland de högljudda som mest sprider lite munterhet i sin svart-vita världsbild. Döm om allas förvåning då plötsligt han satt med joker i de rödgrönas utspel och vips så hade de andra Svarte-Petter i sitt lag... Och det nyttjade han genom att få genomslag i utrikespolitiken och i andra viktiga frågor så vek sig Sahlin inför vänstertrycket - eller om hon helt enkelt gett upp. Passivt stöd är en sak, men Socialdemokratin har satt mycken stolthet i att aldrig någonsin ge kommunisterna makt. 

Jonas Sjöstedt

En riktig utmanare, men han har, precis som Annie Lööf, varit partiledare för kort tid för att bedömas. Men som politiker är han mycket bra. Påläst, retoriskt duktig och viktigt för de som inte är genomröda - kritisk mot kommunismen, eller i alla fall stämpeln. Jag tycker inte riktigt om hur han agerar arbetar-o-etiskt och ofemininstiskt, men en riktigt duglig politiker som med sitt vänsterperspektiv kommer äta in ordentligt på en socialdemokratisk, lite tunn kropp på 23-25% väljarstöd. EU-kritisk vilket är viktigt - och som har brett stöd bland svenska väljare - inte minst hos SD som i sin protektionistiska nationalism är livrädda för att utanför gränserna. 

Han har all chans att växa, och växa rejält - precis som (mp). 

Sammanfattning

Det har varit ett riktigt roligt arbete att sätta ihop denna lilla artikel. 

Minnenas boulevard på många sätt. Och det har också styrkt mig att trots stela och egentligen ganska kassa partiledare i det förgångna - Bo Lundgren, Mona Sahlin en handfull nollor till MP-språkrör som ingen minns längre till en sorlig räcka nollade centerledare så är och förblir Håkan Juholt vinnare som den sämsta partiordföranden genom tiderna (mina tider alltså). 

Supernollan är spräckt!

Den mängden utspel som han generat fått backa på - eller skyllt ifrån sig på mindre än tio månader är inte i närheten av någon annan partiledare. Ingen har trots åratal vid partiledarposten varit i närheten av det han gjort under mindre än ett år. Det är en fantastisk räcka olyckor. Jag antar att man inmundigar enorma mängder magsårsmedicin och blodtryckssänkande i kretsen kring Juholt. Vilken anspänning varenda gång han pratar med en journalist! Jag är kort sagt oerhört imponerad. 

Avhoppen fortsätter...

Så sent som i dag så läser jag hur två av socialdemokratins mest rutinerade pr-experter flytt fältet och gått till den privata bankmarknaden istället. Den gungiga och svängiga ekonomiska sektorn känns väl mer stabil än Socialdemokraternas partihögkvarter just nu förstår jag. Det är inte många kvar nu av de kända, erkänt duktiga namnet längre... Broilers, teknokrater och intellektuella. Borta. Kvar är Åsa-Nisse från Oskarshamn. 

Mer om...

Politik	Bodströmsamhället
Piratpartiet	FRA-lagen
Kultur	Upphovsrätten

 //Zac

PS. Har jag missat något väsentligt i översikten? Diskutera mera och jag ändrar - kanske!

---

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Åsa-Nisse, FAIL, popcorn, popcornsmaskin DN