Jag undrar lite hur man ser på sig själv när man alltid blir ursäktad, behandlad som ett offer.
Tänk ett litet barn som när hon slår sig lite grann får sitta i knät på någon förälder i där hon blir försäkrad att sådana som hon slår sig jämt och det är jättesynd om henne. Alla mobbar henne.
Hela världen är full av osynliga vuxna monster som är elaka och försöker nypa det stackars barnet när ingen ser. Överallt lurar det faror. De vuxna är onda bara helt enkelt bara för att de är vuxna! Akta dig för vuxna, de slår, nyps och tar dig på det förbjudna stället.
Hur mycket hon än kämpar så kommer de vuxna att slå ner på det.
"Du måste kämpa så mycket mer än vi vuxna gör och ändå så blir det inget bra..."
"Du får slita mer, det är mer synd om dig än någon annan."
Givetvis kan det mycket väl finnas ett korn av sanning, men det kommer bort i alla överdrifter och lögner...
Men jag undrar hur en sådant barn blir som vuxen? Mår den bra? Lär den ta den plats som behövs? Hur är självinsikten hos ett sådant vuxet barn? Kanske barnet själv använder detta som ett förklaringsunderlag till allting i framtiden?
Och det är verkligen ingen inom i de feministiska kretsarna som någonsin ens vågat tänka tanken på vad feminismens ständiga offergörande av kvinnor gör med deras självkänsla och liv? Sorgligt. Kvinnor får absolut inte välja själva, de skall ses som offer i alla sammanhang det har prästinnorna i feministiska kyrkan bestämt. Bestäm över din egen kropp, ja, så länge som det går i linje med den feministiska ideologin - silikon och andra "förbättringar" är resultat av hjärntvätt och manlig makt och därför förbjudna!
//Zac
PS. Extra sorgligt är det att det just är AB:s Katrine Kielos som står för dumheterna idag. Människor lider, individer lider - varför tvingas jag hela tiden att dela upp lidandet i kön? Varför gör vi alla det?
Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, sexköp, sexhandel, ironi, liberalism, individens val, frihet, humor, ironi, feminism, antifeminism
Tänk ett litet barn som när hon slår sig lite grann får sitta i knät på någon förälder i där hon blir försäkrad att sådana som hon slår sig jämt och det är jättesynd om henne. Alla mobbar henne.
Hela världen är full av osynliga vuxna monster som är elaka och försöker nypa det stackars barnet när ingen ser. Överallt lurar det faror. De vuxna är onda bara helt enkelt bara för att de är vuxna! Akta dig för vuxna, de slår, nyps och tar dig på det förbjudna stället.
Hur mycket hon än kämpar så kommer de vuxna att slå ner på det.
"Du måste kämpa så mycket mer än vi vuxna gör och ändå så blir det inget bra..."
"Du får slita mer, det är mer synd om dig än någon annan."
Givetvis kan det mycket väl finnas ett korn av sanning, men det kommer bort i alla överdrifter och lögner...
Men jag undrar hur en sådant barn blir som vuxen? Mår den bra? Lär den ta den plats som behövs? Hur är självinsikten hos ett sådant vuxet barn? Kanske barnet själv använder detta som ett förklaringsunderlag till allting i framtiden?
Analys tack?
Huden är kroppens kanske enklaste organ. Rent fysiologiskt. Huden är samtidigt den slutgiltiga gränsen mellan en människa och hennes omvärld. Genom att modifiera den går det att utöva någon form av kontroll – över relationen mellan den egna kroppen och resten av världen. Allt fler svenska flickor skär sig. Man förstör det som ligger närmast till hands. Det som känns naturligt, det som just då verkar vara av minst värde. För mannen brukar det vara omvärlden. För kvinnan brukar det vara den egna kroppen. Svenska Dagbladet rapporterar hur unga kvinnor missbrukar receptfria värktabletter. När hon känner sig misslyckad, när hon känner sig ful. Varje dag. Ibland för att ta livet av sig. Eller mot stress. Flickor presterar bättre i skolan än pojkar – men mår mycket sämre. En hel generation kvinnor verkar ha tolkat de käcka utropen om att du kan bli vadsomhelst, till att du måste vara allt. Annars är du värdelös. Och kvinnor har nära dubbelt så hög långtidssjukfrånvaro som män.(Källa.)
Och det är verkligen ingen inom i de feministiska kretsarna som någonsin ens vågat tänka tanken på vad feminismens ständiga offergörande av kvinnor gör med deras självkänsla och liv? Sorgligt. Kvinnor får absolut inte välja själva, de skall ses som offer i alla sammanhang det har prästinnorna i feministiska kyrkan bestämt. Bestäm över din egen kropp, ja, så länge som det går i linje med den feministiska ideologin - silikon och andra "förbättringar" är resultat av hjärntvätt och manlig makt och därför förbjudna!
Än mer om...
(anti)Feminism | Jämställdhet |
Politik | Marklundsfejket |
Om bloggen | Annika Östberg Deasy |
//Zac
PS. Extra sorgligt är det att det just är AB:s Katrine Kielos som står för dumheterna idag. Människor lider, individer lider - varför tvingas jag hela tiden att dela upp lidandet i kön? Varför gör vi alla det?
Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, sexköp, sexhandel, ironi, liberalism, individens val, frihet, humor, ironi, feminism, antifeminism
Kommentarer
Skicka en kommentar
Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.