Flatmamma, Bögpappa eller bara mamma?

Det är dags att på bred front ta tag i att förverkliga lagstiftningens ambition om samkönade pars möjlighet att adoptera och därmed åstadkomma fler lyckliga familjer. Det skriver moderaterna Tomas Tobé, Fredrik Saweståhl, Jenny Edberg, Luke Cook.

(Källa.)

Bra initiativ! Ju fler barn som kan växa upp i solida hem där de får kärlek, respekt och trygghet desto bättre. Det är det enda viktiga.
Från ett tidigare inlägg:

Flatmamma, Bögpappa eller bara mamma?

Jag har suttit i valet och kvalet om jag skall skriva om ensamståendes krav på rätt till inseminering. Jag är så tveksam till detta...
Jag funderar högt här - detta bygger en hel del efter mina kommentarer så jag fruktar att det mesta kanske är sagt i den tråden. Men jag ville ändå att funderingarna skulle stå i ett eget inlägg.

Jag är homoadoptionsvänligt inställd

Jag har såpass hyggliga erfarenheter av "vanliga" adoptioner och barn till/med/av homosexuella föräldrar så jag ser inget problem med homoadoptioner. I alla fall från ett yttre perspektiv, av naturliga skäl så har jag inte koll på alla aspekter av deras familjeliv - (vem tror ni att jag är FRA??).
De homosexuella familjer jag sett har varit till bredden fyllda med kärlek och respekt, inget tvivel alls där. Tror jag dock att det alltid är så? Givetvis inte. Det är bara min subjektiva erfarenhet.

Genusneutral

Däremot är det viktigt att inte släppa på de krav som ställs -  utan precis samma regler skall gälla för homosexuella par som för heterosexuella. Det enda "genuskrav" jag egentligen har i sammanhanget är att vi gör lagboken könsneutral - inget om homosexualitet, inget om mammor, kvinnobrott, hatbrott etc.

Är adoption bättre för barnen?

Fast det är en annan aspekt med adoptionen - den humana. Det finns gott om barn som antingen växer upp på fattiga och bristfälliga barnhem eller får ett kärleksfullt hem i Sverige, ett Sverige som är i behov av alla invånare vi kan få. Sedan om det är Lisa/Kalle, Lisa/Eva eller Kalle/Lars som blir nyblivna föräldrar spelar mindre roll tror jag.

Ensamstående föräldrar (läs mammor)?

För de ensamstående kan det vara olyckor bakom, det kan vara spruckna dysfuktionella förhållanden, det kan vara ett onenightstands eller det kan vara inseminering. Jag tror att då de som inseminerar är villiga att gå igenom en hel del för att få ett barn - och att miljön och det kärleksfulla hemmet i högre grad är närvarande och bättre i en sådan familjebildning än i övriga ensamstående.

Men jag är tveksam

Helt enkelt för att det är ett djävla jobb att uppfostra barn - även om man är två i familjen. Risken för att man helt enkelt bränner ut sig ökar sannolikt flerfaldigt när det bara är en vuxen förälder.

Men vi tillåter ju ensamadoptioner?

Joo... Så lösningen är kanske att låta inseminerade kvinnor gå igenom samma nålsöga som adopterande? Samma krav och samma skyldigheter. Ekonomin lär bli en stor stötesten skulle jag tro - eller skall rent av det allmänna stå för den kostnaden då det inte finns en (juridisk) pappa som betalar sin del?

Om inte inseminering så...

Vill inte en mamma ha en pappa i sitt och sitt framtida barns liv så är det ju tämligen enkelt ordnat. På krogen finns det massor av potentiella spermadonatorer - ovetandes sådana, att lagstifta bort en full karl från krogen för att undvika ensamstående mammor är nog svårt...


//Zac

---

Läs även andra bloggares åsikter om adoptioner, inseminationer, homosexuella, föräldrar