30 sekunder mobbningsfritt...

Jag själv blev trakasserad/retad/plågad/förföljd/förtryckt av en grabb när jag var liten. Han hade ett litet följe som kanske inte tog någon direkt aktiv del i mobbingen, men som stödde honom med skratt och tillrop och på så sätt också eldade på honom.

Liten djävel

Till skillnad från bilden så påminner han mycket mer om Casey Heynes plågoande, smal, retfull och överlägsen. Vi var dock lika gamla och gick i samma klass.

Måttet rågat

En dag, en vacker vårdag så fick jag nog när vi väntade på bussen. Min plågoande var på hemväg och kunde inte låta bli att stanna och trakassera mig och ett par till. Efter att han bråkat en stund så slår han till mig i ansiktet och istället för att som vanligt vända andra kinden till och stillatigande ta emot så exploderade jag och knuffade bort honom.

Stryk

Han vände upp ansiktet mot mig, förbluffad och kanske en aning rädsla skymtade snabbt förbi. Han förstod dels inte att måttet var rågat och han trodde sig snabbt kunna återfå initiativet genom anfall så han hoppade helt sonika på mig direkt. Jag var fortfarande full av adrenalin och var stormförbannad så att det första ursinniga angreppet gled av mig tämligen enkelt. Samtidigt som blodet kokade så kände jag mig faktiskt ganska kall och kände en total kontroll över situationen trots allt. Jag spöade faktiskt skiten ur honom så att han låg och grät i gräset; gräs, snor, jord och tårar var utsmetade i hans ansikte.

Triumf..

Det var tyst på resten av hans pöbel. Ingen trodde riktigt på vad de såg hända framför ögonen på dem. Jag vaknade sakta upp som ur en trans och insåg att det var över nu - nu skulle ingen djävel sätta sig på mig igen - jag skulle till och med slippa klumpen i magen när jag gick till skolan!

..utbytt mot fritt fall

Jag vände mig om och började gå mot min väska. På något sätt så halkade jag och trillade omkull. När jag landade så kände jag hur jag blev kladdig över hela armen och en omisskännerlig doft av hundskit spred sig omkring mig. De senaste minuternas triumf och anspänning rann som smält margarin längs ryggen. Jag brast i gråt och sprang hela hemåt, med gängets hånfulla skratt ringande i öronen hela vägen hem.

Skit blev det

Resten av terminen så blev jag ändå fortsatt utefrusen och mobbad. Jag hade ändå på något konstigt sätt förlorat, men en viss rädsla fanns nog kvar hos pöbeln i alla fall och övertonerna av den värsta mobbingen var numera borta. Min familj flyttade senare under sommaren och jag fick några av mina absolut bästa vänner någonsin i min nya skola. Ja, det är för all del en helt annan historia... :o)

Fjanterier

Jag har följt debatten genom åren och är numera ganska genomtrött på argumenteringen. Det finns ingenting som mobbare skattar högre än sig själva. De förpestar både för de som direkt mobbas och påfallande ofta för alla andra i omgivningen också.

En enkel idé?

Flytta bort mobbarna till en annan skola. Där de inte känner någon så är det lättare att få empati och förståelse för de som är osäkra och utsatta i nya miljöer. Jag är ursinnigt trött på att man aldrig någonsin tillmäter individen något ansvar.

När den som är mobbad som sista utvägen får byta skola och mobbarna går kvar - är det bara jag som tycker det är fel någonstans?

Har jag fel uppfattning när jag ser vänsterflummare i stickad kofta framför mig som lägger huvudet på sned och som med len och mjuk röst säger: "men det är ju inte bara mobbarens fel, han mår säkert inte heller bra..."

Hur enkelt som helst!

Jaha? Flytta bort problemet och sätt in åtgärder på den nya skolan för att förstå de stackars små mobbarna där istället. Det är inte solidariskt i någon mening att låta de få fortsätta sitt terrorvälde lokalt och att de mobbade skall behöva fly för sitt eget väl och ve? Det är ingen bestraffning, det är en klar och tydlig lösning som påverkar minst antal människor.

Symptomatiskt

Typiskt nog när det gäller Casey Heynes så blev han tillsammand med mobbaren också avstängd från skolan...

Jag tror inte det är många som skulle kunna kontrollera sig själva efter den urladdningen. Han stoppar effektivt ett fysiskt pågående övergrepp och så fort plågoanden är oskadliggjord så stegar han därifrån. Det är faanimig snarare värt en medalj än en avstängning va? 

Plocka bort istället för näthat?

Sorgligt med det näthat som sköljer över den 12-åriga mobbaren dock. Tyvärr verkar han inte direkt ångerfull i de klipp jag sett, men flytta bort honom från skolan och problemet är sannolikt till stor del löst.

Ta-daa! 

Karma?

Min plågoande dog sedan 20-25 år efteråt i en tragisk olycka på andra sidan jorden.
Jag möttes plötsligt en dag av hans ansikte  som stirrade tillbaka på mig från tidningen när jag satt och bläddrade förstrött i en av våra kvällstidningar. Snabbt ögnade jag igenom artikeln efter namnet och det stämde! Jag förstod av artikeln att han inte hade haft ett lätt liv, men jag kan inte påstå att jag direkt hade någon medkänsla med det. Men precis innan olyckan så hade allt vänt till det bättre - ja, ni vet den där bårlärkesången som alltid hörs...
Hans bortgång togs givetvis hårt av familjen, den åldriga fadern och vänner och bekanta. Den sorgen kan jag faktiskt förstå och känna med, de förlorade med all säkerhet en helt annan människa än det genomvidriga yngel jag lärt känna i skolan och som förpestat en stor och viktig del av min barndom. 

Fler tankar om mobbing.


//Zac

---

Läs även andra bloggares åsikter om Casey Heynes, urladdning, mobbing, trakasserier, mobbare, youtube, kändis, näthat  AB123, DN