Ny partiledare ifrån de bakre linjerna?

Nu när vi nalkas Olof Palmes olycksdag så närmar sig också Socialdemokratins olycksdag. Nu kastas det fram fler också fler ordförandeförslag från de bakre linjerna, den ene värre än den andra. Falangerna står mot varandra och förkastar den som är det minsta pro för den motsatta sidan. Höger och vänster, mitten mot ålder och feminism, ty feministerna inom partiet kräver att det skall vara äggstockar i nästa ordförande!

Ner i en rödglödgad underjord?

Ingenting om hur oerhört centralt och viktigt det nu är att få rätt partiledare som skall leda dem från vägen ner i 20%-träsket. Inte sedan Olof Palmes dagar har det blivit så viktigt vem som tar över. Ingvar Carlsson som chockad fick ta tag i ordförandeklubban höll skutan någorlunda på sin kurs i allt mer förändrande vatten där internationella vågor allt oftare slog över vår lilla guppande skuta/land. I 90-talets turbulens så tappade man makten och hade turen(!) att Göran Persson, en lite smårund tönt ifrån Katrineholm trillade in på rätt plats. Han fick det hett om öronen från början.

Problemen börjar här

Men i skuldsaneringens skugga så glömdes helt bort att titta på den grundläggande strukturen, grunden och ideologin i partiet. När Perssons linje med skuldsanering och fördjupat internationellt samarbete var avklarad så tycktes han tröttna snabbt på att styra Sverige. Eller nåja, han hade då i ett politiskt mycket svårt läge knutit ihop mycket av det han ville göra på bara en mandatperiod.

Efterträdaren

Under en tid så hade han själv krattat manegen för sin arvtagerska och konstigt nog så sammanföll detta med allt ökande krav inifrån leden - ledordet var "KVINNA!". Oavsett övriga kvalifikationer så skulle absolut nästa partiledare vara en kvinna. Så var det tänkt efter Göran Persson som regerat med all den burdusa manschauvinistiska dominerande tjurighet som han kunde uppbära.

Förnyelse och förändring

Ett fullständigt normalt önskemål att vilja ha något annat utan tvekan. Man hungrade också efter förnyelse av politiken. Vad hade passat bättre än populära Anna Lindh?
Ung, såg bra ut. Energisk, påläst och väldigt kunnig. Persson som själv var oerhört effektiv i debatterna, kanske den bästa debattör sedan Palme, imponerades nog av den bitska och lugna Lindh. Men ödet ville annorlunda som det heter...

Katastrof!

Katastrofen för Socialdemokraterna kom i och med Mijailo Mijailović våldsamma och dödande hugg mot Anna Lindh den 10 september 2003 på NK i Stockholm. Hon var Perssons kronjuvel tillika kronprinsessa och en svårt tagen och plågad statsminister var tvungen att ge dödsbudet till den församlade pressen. Rent personligen så var det ett svårt slag, han insåg också att han var tvungen att fortsätta över valet 2006 och att Socialdemokratin hade förlorat en stor del av sin framtid. Vi vet också hur det gick - en trött och ointresserad Persson fick se Alliansen segra och någonstans så såg i alla fall jag en lättnad när han med gott samvete ändå annonserade sin avgång redan på valnatten 2006.

Dubbelkatastrof

Kraven på en kvinna låg fast, trots att den självklara mördats och den näst bästa, Margot Wallström, inte var det minsta intresserad där hon satt som EU-kommissionens första vice ordförande. Valet föll då på Mona Sahlin; ett tredjehandsval som inte kommit på fråga om det inte vore för mordet på Lindh; inkvoterad enkom för sitt kön. Olyckskorparna började direkt kraxa om att det inte kan sluta väl med henne som partiledare. Nu i efterhand kan vi se att det var ett felbeslut från första början.

Om Sahlin

Hur hade alternativet sett ut? Ingen vet, men med säkerhet kan man säga att socialdemokraternas interna arbete med utveckling och förnyelse av partiet från att ha gått långsammare och långsammare i en allt mer främmande värld helt stannade av. Göran Perssons hårda, men ärliga omdöme av Sahlin - "hennes styrka är inte tänkandet utan att förmedla ett budskap" - tror jag de flesta inser är sant. Utan ett budskap från en stabil rörelse rotad i en tydlig ideologi i verkligheten så blev det katastrof. Ingen stor tänkare som sagt.

Idag

Jag ser inte någon som är i närheten av det som Socialdemokratin behöver. Frågan är inte av oviktig karaktär - det handlar om hur sveriges outstanding största parti skall förhålla sig till framtiden. Skall man fortsätta på linjen att bli ett parti för de utslagna och bidragstagarna? Arbeta mot de som arbetar och som håller välfärdsstaten under armarna?

Jobbfrågan

Man släppte jobbfrågan till de borgliga - hur tar man tillbaka den, ja, om man nu vill det? Hur skall man förhålla sig till att väljare ser ett gammaldags parti för gårdagens samhälle när de ser och hör socialdemokrater prata? Detta understryks av det slutna och verklighetsfrämmande interna arbetssätt man har, inte minst uppenbart nu under arbetet med att ta fram en ny partiledarkandidat. Det hade fungerat i Östtyskland 1984, men knappast i ett öppet Sverige där alla är uppkopplade och får nyheterna genom sina telefoner.

Mer om...

Politik	Bodströmsamhället
Piratpartiet	FRA-lagen
Kultur	Upphovsrätten

//Zac

---

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, politik, Socialdemokraterna, Sven-Erik Österberg, Anders Lago, Thomas Bodström, Stefan Löfven, Carin Jämtin, Lena Sommestad, Veronica Palm, Ylva Johansson, Jytte Guteland, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Olof Palme AB123, Ex12345, DN1234, SvD1234, SvT