Jag funderar högt här - detta bygger en hel del efter mina kommentarer så jag fruktar att det mesta kanske är sagt i den tråden. Men jag ville ändå att funderingarna skulle stå i ett eget inlägg.
Jag är homoadoptionsvänligt inställd
Jag har såpass hyggliga erfarenheter av "vanliga" adoptioner och barn till/med/av homosexuella föräldrar så jag ser inget problem med homoadoptioner. I alla fall från ett yttre perspektiv, av naturliga skäl så har jag inte koll på alla aspekter av deras familjeliv - (vem tror ni att jag är FRA??).De homosexuella familjer jag sett har varit till bredden fyllda med kärlek och respekt, inget tvivel alls där. Tror jag dock att det alltid är så? Givetvis inte. Det är bara min subjektiva erfarenhet.
Genusneutral
Däremot är det viktigt att inte släppa på de krav som ställs - utan precis samma regler skall gälla för homosexuella par som för heterosexuella. Det enda "genuskrav" jag egentligen har i sammanhanget är att vi gör lagboken könsneutral - inget om homosexualitet, inget om mammor, kvinnobrott, hatbrott etc.Är adoption bättre för barnen?
Fast det är en annan aspekt med adoptionen - den humana. Det finns gott om barn som antingen växer upp på fattiga och bristfälliga barnhem eller får ett kärleksfullt hem i Sverige, ett Sverige som är i behov av alla invånare vi kan få. Sedan om det är Lisa/Kalle, Lisa/Eva eller Kalle/Lars som blir nyblivna föräldrar spelar mindre roll tror jag.Ensamstående föräldrar (läs mammor)?
För de ensamstående kan det vara olyckor bakom, det kan vara spruckna dysfuktionella förhållanden, det kan vara ett onenightstands eller det kan vara inseminering. Jag tror att då de som inseminerar är villiga att gå igenom en hel del för att få ett barn - och att miljön och det kärleksfulla hemmet i högre grad är närvarande och bättre i en sådan familjebildning än i övriga ensamstående.Men jag är tveksam
Helt enkelt för att det är ett djävla jobb att uppfostra barn - även om man är två i familjen. Risken för att man helt enkelt bränner ut sig ökar sannolikt flerfaldigt när det bara är en vuxen förälder.Men vi tillåter ju ensamadoptioner?
Joo... Så lösningen är kanske att låta inseminerade kvinnor gå igenom samma nålsöga som adopterande? Samma krav och samma skyldigheter. Ekonomin lär bli en stor stötesten skulle jag tro - eller skall rent av det allmänna stå för den kostnaden då det inte finns en (juridisk) pappa som betalar sin del?Om inte inseminering så...
Vill inte en mamma ha en pappa i sitt och sitt framtida barns liv så är det ju tämligen enkelt ordnat. På krogen finns det massor av potentiella spermadonatorer - ovetandes sådana, att lagstifta bort en full karl från krogen för att undvika ensamstående mammor är nog svårt...//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om adoptioner, inseminationer, homosexuella, föräldrar
Att Sverige tillåter ensamadoptioner betyder inte att alla länder är villiga att adoptera bort barn till ensamstående i Sverige. Det är upp till ursprungslandet.
SvaraRaderaNär två homosexuella vill adoptera är det stora problemet inte att de är homosexuella, utan att barnet får växa upp utan både manlig och kvinnlig förebild. En bisexuell man som är ihop med en kvinna är altså inget problem.
Jag är också för, som du vet, könsneutrala lagar. Men barnets bästa ska sättas i första rummet. I diskussionerna sägs det inget om hur barnen kommer få det, utan endast rättigheterna för föräldrarna.
Problemet är att ensamstående föräldrar (utan personlighetsklyvning) också bara kan bestå med förebild för ett kön? Men jag förstår ditt argument och sympatiserar med det till viss del också.
SvaraRaderaJag känner faktiskt till ett par ensamstående pappor och även om jag är partisk så tycker jag nog att de lyckats bättre än de ensamstående mammor jag träffat faktiskt. Men det är trots allt bara en handfull av alla de som finns - och egentligen bara sådana som finns i min bekantskapskrets och därmed har vissa beröringspunkter med mina åsikter och mina perspektiv vilket givetvis påverkar min syn på dem... ;o)
Däremot så även om det påstås gång på gång att det bara är en fördom att det är en kvinnlig och en manlig i homosexuella förhållanden så är min absoluta erfarenhet att så är det. Eller i alla fall för bögarna. De kan för all del vara fjolliga båda två eller normala - men en resonerar oftare kvinnligt och har en mer passiv roll. Däremot behöver det inte vara så för lesbiska, några gånger har de varit ganska manshaftiga båda två andra så är det man-kvinna.
Faktum är att en av de vackraste kvinnor jag någonsin stött på var en norsk lesbisk kvinna. Hon var äldre än mig, lång, sval och slank, påminde lite om Tippi Hendren ('Fåglarna'), fast med en lite hes norsk stämma. Gud i himlen! Han måste ha anlagt en feministisk attityd då han skapade, nej, skulpturerade henne!
Ett hat mot alla män - se men inte smaka!
//Zac
Tippi HEDREN heter hon och inget annat...
SvaraRadera//Zac, skäms nästan...
Att Sverige tillåter ensamadoptioner betyder inte att alla länder är villiga att adoptera bort barn till ensamstående i Sverige. Det är upp till ursprungslandet.
SvaraRaderaNär två homosexuella vill adoptera är det stora problemet inte att de är homosexuella, utan att barnet får växa upp utan både manlig och kvinnlig förebild. En bisexuell man som är ihop med en kvinna är altså inget problem.
Jag är också för, som du vet, könsneutrala lagar. Men barnets bästa ska sättas i första rummet. I diskussionerna sägs det inget om hur barnen kommer få det, utan endast rättigheterna för föräldrarna.