Usch, vilken hemsk historia! En psyksjuk kvinna häktad för dubbelmord - påminner ytligt en del om Arbogamörderskan, Tyskan Christine Schürrer.
Historien om hur den nu häktade kvinnan plockar upp, och visar de andra busspassagerarna den blodiga kniven som använts är inget annat än hårresande!
Jag skulle ta en mycket sen buss ut till en vän i ett av kringområdena här i Jönköping. Jag steg på bussen och spanade längs gången. Det tycktes som om jag var ensam bland de tomma sätena. Lite glatt så gick jag mot platserna längst bak i bussen. Några platser innan så ser jag plötsligt att det sitter en kille hopsjunken på platserna näst längst bak, men då jag var på väg till de sista platserna och inte riktigt kunde vända om så kände jag mig lite dum och fortsatte längst bak i alla fall.
Han var liten och tunn, hålögd med stora kindknotor och kort snaggat hår. Håret var lite tunt och såg ut som smuts mot den lite pegamentsaktiga huden. Han stirrade rakt fram och verkade bekväm i en lite för stor arméjacka, smutsig och sliten. Nedanför sig hade han en typ av arméväska, sliten och fullklottrad med tusch, oläsbart sedan länge.
Jag stirrade ut genom immiga fönster på en halvt sovande stad som gled förbi utanför i dunklet. Enstaka lampor bländade mig lite grann och fick mig att nervöst slänga en blick bort mot min medpassagerare. Han satt och stirrade rakt ut utan att röra sig, som i en egen värld. Jag började slappna av och funderade lite på vad vi skulle göra när jag kom ut till min kompis - och om jag hittade dit bland höghusen. Jag hade bara varit hos honom en gång innan och var lite smått osäker på om jag skulle hitta rätt uppgång.
Bussen åkte nu ut ur centrum och körde vidare mot sjukhusområdet. Mina tankar vandrade fritt och jag kom att tänkta på att tänka på de psykavdelningarna som låg uppe på området. Även de stängda, farliga och samtidigt spännande avdelningarna låg där borta. Kanske var det dit han skulle? Jag tittade återigen bort mot min kompanjon i natten - kanske hade han somnat?
Paniken spred sig genom min kropp. Killen på andra sidan hade plockat fram en enorm Rambo-kniv, en sådan där med sågtandad rygg, och satt och till synes speglade sig i den. Jag slutade att andas och tittade med rädsla och fruktan bort mot chauffören. Kanske kunde han se vad som hände här bak?
När jag tittade tillbaka till mannen med kniven så hade han nu dragit upp ärmen på sin andra arm och höll på att skära sig i den blottade huden. Jag kände mina hårda och snabba pulsslag i öronen, avlägset, som igenom bomull och fetvadd. Mannen tycktes vara oändligt fascinerad av sitt eget blod och följde intresserat de röda strömmarna när de sakta rann nerför armen mot armbågen där det segt och sävligt sakta droppade ner på byxorna.
Jag tittade framåt igen och såg att vi körde igenom sjukhusallén. Jag visste med mig att det låg en hållplats i mitten och jag skyndade mig upp. Jag halvt om halvt rusade nerför mittgången och tryckte på en stoppknapp på vägen. Bussen var ganska nära hållplatsen och busschauffören fick bromsa lite hårdare än brukligt.
Nu andades jag hårt och stötvis. Jag vågade inte titta bakåt, öronen var på helspänn. Ingenting hördes utom de gnisslande bromsarna och mina egna hjärtslag. Nu stannade bussen och de få tiondelar som det tog innan dörrarna öppnades med en seg luftpuff kändes som en evighet.
Jag tog trappan ner till den blöta asfalten i ett enda stort jättekliv. Jag dunsade ner på högerbenet, en skärande smärta sköt upp genom benet och strålade ut genom ljumsken och höften. Jag stapplade några steg till och hörde de välsignade dörrarna stängas.
Bussen kör sorglöst iväg med bara avgaserna och mig kvar i natten. Jag kan inte se mannen med kniven då han satt på motsatta sidan av bussen. Jag ryser, drar upp jackan och drar ner mössan över öronen och börjar halta efter bussen. Höstlöv och kall fuktig luft virvlar runt mina ben och rufsar till luggen som sticker ut under mössan.
Jag går tyst fram bland de tysta, låsta husen, vidare ut i natten.
//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om Jönköping, psykoser, knivar, historia, novell, buss, dubbelmördare AB12345678, Ex123456789, DN1, SvD1
Historien om hur den nu häktade kvinnan plockar upp, och visar de andra busspassagerarna den blodiga kniven som använts är inget annat än hårresande!
Påminner
Det påminner mig lite om en verklig händelse från min ungdom.Jag skulle ta en mycket sen buss ut till en vän i ett av kringområdena här i Jönköping. Jag steg på bussen och spanade längs gången. Det tycktes som om jag var ensam bland de tomma sätena. Lite glatt så gick jag mot platserna längst bak i bussen. Några platser innan så ser jag plötsligt att det sitter en kille hopsjunken på platserna näst längst bak, men då jag var på väg till de sista platserna och inte riktigt kunde vända om så kände jag mig lite dum och fortsatte längst bak i alla fall.
Han var liten och tunn, hålögd med stora kindknotor och kort snaggat hår. Håret var lite tunt och såg ut som smuts mot den lite pegamentsaktiga huden. Han stirrade rakt fram och verkade bekväm i en lite för stor arméjacka, smutsig och sliten. Nedanför sig hade han en typ av arméväska, sliten och fullklottrad med tusch, oläsbart sedan länge.
Jag stirrade ut genom immiga fönster på en halvt sovande stad som gled förbi utanför i dunklet. Enstaka lampor bländade mig lite grann och fick mig att nervöst slänga en blick bort mot min medpassagerare. Han satt och stirrade rakt ut utan att röra sig, som i en egen värld. Jag började slappna av och funderade lite på vad vi skulle göra när jag kom ut till min kompis - och om jag hittade dit bland höghusen. Jag hade bara varit hos honom en gång innan och var lite smått osäker på om jag skulle hitta rätt uppgång.
Bussen åkte nu ut ur centrum och körde vidare mot sjukhusområdet. Mina tankar vandrade fritt och jag kom att tänkta på att tänka på de psykavdelningarna som låg uppe på området. Även de stängda, farliga och samtidigt spännande avdelningarna låg där borta. Kanske var det dit han skulle? Jag tittade återigen bort mot min kompanjon i natten - kanske hade han somnat?
Paniken spred sig genom min kropp. Killen på andra sidan hade plockat fram en enorm Rambo-kniv, en sådan där med sågtandad rygg, och satt och till synes speglade sig i den. Jag slutade att andas och tittade med rädsla och fruktan bort mot chauffören. Kanske kunde han se vad som hände här bak?
När jag tittade tillbaka till mannen med kniven så hade han nu dragit upp ärmen på sin andra arm och höll på att skära sig i den blottade huden. Jag kände mina hårda och snabba pulsslag i öronen, avlägset, som igenom bomull och fetvadd. Mannen tycktes vara oändligt fascinerad av sitt eget blod och följde intresserat de röda strömmarna när de sakta rann nerför armen mot armbågen där det segt och sävligt sakta droppade ner på byxorna.
Jag tittade framåt igen och såg att vi körde igenom sjukhusallén. Jag visste med mig att det låg en hållplats i mitten och jag skyndade mig upp. Jag halvt om halvt rusade nerför mittgången och tryckte på en stoppknapp på vägen. Bussen var ganska nära hållplatsen och busschauffören fick bromsa lite hårdare än brukligt.
Nu andades jag hårt och stötvis. Jag vågade inte titta bakåt, öronen var på helspänn. Ingenting hördes utom de gnisslande bromsarna och mina egna hjärtslag. Nu stannade bussen och de få tiondelar som det tog innan dörrarna öppnades med en seg luftpuff kändes som en evighet.
Jag tog trappan ner till den blöta asfalten i ett enda stort jättekliv. Jag dunsade ner på högerbenet, en skärande smärta sköt upp genom benet och strålade ut genom ljumsken och höften. Jag stapplade några steg till och hörde de välsignade dörrarna stängas.
Bussen kör sorglöst iväg med bara avgaserna och mig kvar i natten. Jag kan inte se mannen med kniven då han satt på motsatta sidan av bussen. Jag ryser, drar upp jackan och drar ner mössan över öronen och börjar halta efter bussen. Höstlöv och kall fuktig luft virvlar runt mina ben och rufsar till luggen som sticker ut under mössan.
Jag går tyst fram bland de tysta, låsta husen, vidare ut i natten.
//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om Jönköping, psykoser, knivar, historia, novell, buss, dubbelmördare AB12345678, Ex123456789, DN1, SvD1
Fy f-n, en rysare och trots att det är mitt på ljusa dan får man psyko-vibbar... Ser fram emot uppföljaren "Mannen med kniven II" ;-)
SvaraRaderaÖh, vad hände med busschauffören?
SvaraRaderaKräver fortsättning! ;P
SvaraRaderaFortsättningen är inte så intressant, eller vidare stolt från min sida. Jag berättade för kompisarna ett par timmar senare och tänkte faktiskt inte vidare på busschauffören. Först dagen efter så slår det mig att något otäckt skulle ha kunnat hänt. Dock så upplyste lokalblaskan och min mormor som bodde hemma mig om att inga våldsdåd hade hänt under helgen...
SvaraRaderaKonstigt nog så har jag inte tänkt på denna händelse på många år nu, blev påmind mitt i textskrivningen faktiskt. Och orden forsade ur mig. Kul att skriva lite "skönlitterärt" - även om det är om en verklig händelse.
Tack för de goda omdömena också! Kommentarerna är onekligen toppingen på tårtan! ;o)
//Zac
Åka buss är otäckt. Nu har väl inte min berättelse så mycket med psykfall att göra, den handlar mer om överlagt mord att göra. Jag och en kompis, Zac vet vem han är då vi tre gick i samma klass, åkte buss. Jag stötte på en bekant som jag sommarjobbat ihop med. Vi småpratade lite när han plötsligt tog fram en pistol och visade den. Han förklarade att han och hans kompis skulle åka och skjuta en som han var skyldig pengar. Min kompis som var vapenentusiast konstaterade att pickadollen var äkta vara. Vi log lite besvärat och försökte prata om något annat, sedan hoppade vi av några hållplatser längre bort. Vi gjorde inget. Inga våldsdåd rapporterades. Detta var på den tiden skottlossning var relativt ovanligt.Förmodligen skulle snubben bara vara cool och vifta med sin pistol. Men obehagligt var det.
SvaraRaderaFast jag höll på att försöka lugna ner en alkis ensam i en tågkupé i en sisådär 15-20 mil en gång... Han "skulle bunta ihop mig till en kapsyl". Det var bara när konduktören tittade in som han var lugn. Sedan satte han igång att varva direkt. Jobbig färd!
SvaraRadera//Zac
Öh, vad hände med busschauffören?
SvaraRadera