Och visst kan jag förstå att människor har svårt att bryta en relation, att vi då kan behöva hjälp och stöd från utomstående. Men vad jag inte förstår är det drag av hjälplös offermentalitet som tillskrivs kvinnor. Männen är busarna, kvinnorna offren. Svart och vitt. Manifestationer mot kvinnovåldet (som alltså ska utläsas våld mot kvinnor) hålls.(Källa.)
Det här är lika förenklande som förnedrande. I mer än ett sekel har kvinnorörelsen krävt myndighet och rättigheter på lika villkor. Men rättigheternas andra sida är ansvaret. Kvinnor är lika kapabla att svara för sina liv som män. Då går det inte att ha ett ensidigt offerperspektiv. Människor utmanar och är aggressiva, kvinnor måhända oftare med ord än med knytnävar.
Människor blir orättvist behandlade, män som kvinnor. Vi handlar oöverlagt, vi blir rasande. Vi får ta ansvaret för följderna som fullvärdiga medborgare, också vi kvinnor. Det kan vi tacka tidigare generationers aktivister för. I det perspektivet är vårt sätt att behandla våld och kvinnor inget framsteg. Där kvinnor generellt ses som offer finns ett överseende som knappt döljer föraktet.
Mer om...
//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, antifeminism, feminism, politik, våld, relationsvåld
Kommentarer
Skicka en kommentar
Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.