Ingo, the champ!

Ingo - Ingemar Johansson är nu borta, den påtvingade walk-over som tog sin början på 90-talet då hans person sakta försvann in i demensens dimmor slutade nu med en teknisk knockout. Faktiskt är det bara den tredje gången som han knockas - om man räknar in hans professionella karriär. 26 proffsmatcher och han förlorade faktiskt bara två!

Boxningschamp!

Man måste komma ihåg några saker, dels att Ingo faktiskt tog världsmästarbältet när det bara fanns ett endaste bälte att fightas om. Han var stor, enormt stor - jag har för mig att hans match innan New York, på Ullevi drog över 50.000 pers! Å andra sidan så var han i världstoppen under en tid då jag tror mig kunna påstå att kvalitén inte var direkt hög.

Duktig boxare

Men en duktig boxare var han, defensivt och taktiskt i världsklass - och högern, den magiska högern som per ren automatik bara krachade in när läget infann sig. Möjligtvis en av de hårdaste högrarna någonsin.

Efterbörd

En av de saker som boxningen har kvar ifrån Ingo är hans sätt. Belevad, modeintresserad, välklädd, lugn och direkt mänsklig vid sidan av ringen. Det var en sensation vid tiden då många boxare knappt kunde stava till sitt namn och tillbringade mer tid bakom galler än i ringen. Han satte standarden som många andra, t o m Muhammed Ali, senare tog vid och förfinade ytterligare.

Egen förtjänst

Att han blev världsmästare var helt hans egen förtjänst i ringen, hans taktik fungerade till 100% och Floyd Patterson visste inte ens vad som träffat honom när han gick i golvet. Den där mytomspunna sommarnatten 1959, då tre miljoner svenskar lär ha suttit uppe på natten och storögt lyssnat på radioreferatet. Televerkets växel lär ha brutit samman på kvällen när 15.000 göteborgare ringde och beställde telefonväckning.

Enkel match(?)

Floyds manager, Cus D'Amato, hade fört fram sin boxare försiktigt och slugt, med blåbär för att bygga upp självförtroendet och vänta in Rocky Marcianos pension - han som aldrig förlorade en endaste match! Plötsligt dök det upp en europeisk utmanare, en f d stenläggare från Göteborg. Givetvis trodde man att det var ett lätt byte och en match svart och vit gav betydligt mer pengaklirr i kassan. Men så gick det som det gick!

Misshandel

Floyd själv vann bältet i en av de sämsta titelmatcherna genom tiderna, mot Archie Moore, en då 43-årig boxare som till slut gjorde en bit över 200 proffsmatcher! Floyd hade ingen chans mot bättre boxare som var på väg upp, det var snarast ren slakt och förnedring i de två matcherna mot Sonny Liston.

Muhammed Ali

För att inte tala om hat-matchen mot Muhammed Ali, som han hånade oavbrutet innan matchen genom dels att kalla honom för hans "slavnamn", Cassius Clay, men också genom att han gjorde narr av hans religion och politiska engagemang. Ali hämnades också genom att hålla Floyd på benen, noga se till att inte slå ut honom innan han mörbultat honom rejält. I varje clinch så väste Ali: "Whats my name?" i en tydlig hänvisning till Floyds användande av hans gamla namn.
I 12 ronder blev han misshandlad och förnedrad innan domaren avbröt matchen. Ali i sin tur, hade nog gladerligen fortsatt plåga honom en bra stund till. Efter matchen var för all del Floyd både ödmjuk och storsint - och erkände storheten i sin antagonist.

Mer om Ingo

DN: "Maken till knock har vi aldrig skådat"
DN: En gång mästare, alltid en mästare
AB: ”För Floyd Patterson går boxningen före allt annat”
AB: Hyllningen: Ingo-staty
AB: Så minns vännerna Ingemar Johansson
SvD: Läsarna hyllar "The champ"
SvD: ”Den störste fightern har lämnat oss”
SvD: Ingemar Johansson dog med sonen vid sin sida
SvD: ”Slaget lämnar aldrig en mästare”
SvD: ”Glöm Gunde och Klüft – Ingemar var den ende”
SvD: Känd för sin höger – ”Tors hammare”
SvD: "En av de absolut största"


//Zac

---

Läs även andra bloggares åsikter om Boxning, världsvästare, the champ, Ingo, Ingemar Johansson, Muhammed Ali, Floyd Patterson, Cus D'Amato, Archie Moore, Sonny Liston, Cassius Clay