Bland de miljontals läsare till Gömda ryms en otrolig ilska och besvikelse över att ha blivit grundlurade av människor som samtidigt tjänat (sannolikt) sjusiffriga belopp på vad som (enligt Antonssons bok) ser ut som en uppdiktad lögn. Det är denna ilska och besvikelse som kanaliseras i bloggvärlden.
(läsvärd källa.)
Oförlåtligt!
Jag intar nog personligen en mer oförlåtlig attityd mot Liza Marklund. Att i intervjuer och chatter påstå klart och tydligt att allt ur boken helt och fullt är sanning och att bokens "Mia" är en fysisk person som genomlevt historien i "Gömda - en verklig berättelse" är i ljuset av Monica Antonssons avslöjande helt häpnandsväckande!
Det har inte handlat om något "baserat på en verklig historia" , eller "inspirerat av verkliga händelser" utan det har varit, med författarens egna ord:
Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människornas identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting är gjort mer dramatiskt än det var (det har inte behövts).
(Källa.)
En fiktiv person i debatten
Usel och genomrutten journalist eller bakslug wannebe som gör vad som helst för att få ett genomslag?
För att göra etter ont värre så har det i riksdagsdebatter och lite överallt i det offentliga samtalet hänvisas till denna historia - denna sanna historia - vilket gör det mycket, mycket allvarligt. Boken har ju med författarens och förlagets goda minne t o m sorterats under ‘Biografier’ lite varstans. Jag måste säga att jag fascineras av tanken av att ha fabulerat ihop en historia och sedan se den fiktiva historien och huvudpersonen ta liv och bli en "levande" gallionsfigur i debatten. En blandning mellan en litterär Pinochio och filmen 'Bluffen' ungefär.
Makthavarnas granskare
Jag ställer mig mycket frågande hur resterande arbete har skötts, etiskt sett, i detta pågående “politiska projekt”. Journalister är makthavarnas granskare och granskningen och tilliten av dem får helt enkelt inte minska. Marklund har helt på egen hand sett till att detta förtroende och tillit devalverats mer än vad jag någonsin upplevt att någon annan lyckats med. Därför skall - och måste, alla stenar vändas på - inte minst med tanke på upprättelse för dem som förtalats och förminskats i “Mias” och Marklunds uppdiktade historia. Inte minst slagna kvinnor som i ljuset av överdrifter och rena lögner kommer att ifrågasättas efter denna "sjaskiga historia"... :o(
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Mia, ohederlig journalistik, Gömda, Asyl, Paradiset, Mias hemlighet, Mias systrar, Emma Mias dotter, Monica Antonsson
Jag är mest förvånad över att boken överhuvudtaget tagits så på sånt allvar.
SvaraRaderaEn fiktion eller sannsaga kräver enligt min syn en rejäl eftertanke.
Att Liza M och kanske fler framställt sig som något annat är förstås tarvligt på sitt sätt. /Mary
Men jag kan inte fastna i det alltså.
Visst är det så, problemet är att dels att det ingår i ett "politiskt projekt" och dels att det är en journalist som stått som garant för sanningshalten. Och detta för en fiktiv historia som tagit liv...
SvaraRaderaMänniskor som ljuger innebär oftast generande fördumning, men inte när det är ett "politiskt projekt" och en journalist som gång på gång intygar att det är autentiskt. Den rabatten måste rensas inpå rötterna. Därför är det mångdubbelt frusterande att journalisten har fått sådan position bl a av sitt ljugande att media har fått svårt att kunna granska på ett bra sätt.
Fantastisk historia egentligen!
//Zac
Det är allvarligt om det får konsekvenser för kvinnor som blir utsatta för våld av sin man eller före detta man. För problemet är mycket större än vad som kommer fram. Och det är mycket svårt för kvinnor att freda sig. Den värsta situationen är ändå barnens. De tvingas befinna sig i farliga situationer och se sin mamma bli slagen varje dag och inte kunna gå ut lång tid efteråt pga skadorna, de får ofta stryk själva också ifall pappan är våldsam mot mamman. Och det är grovt våld det handlar om, som faktiskt finns i alla samhällsklasser, ofta där man minst anar det.
SvaraRaderaOch kvinnor som blir slagna anser att det värsta problemet är att bli trodd.
I en undersökning om kvinnors våld mot män så framkom att i de få fall kvinnor blivit så desperata att de dödat mannen har det skett i självförsvar (men kvinnan har många gånger fått lagens strängaste straff ändå, eftersom misshandeln mot henne setts som att hon kan ha haft 'hämndmotiv')och då kan kvinnan ha försökt så många som åtta gånger att larma till polis att hennes liv hotats, många gånger med vapen så många gånger har hon blivit misstrodd att hon gett upp. När våldet sen fortsatt så har dessa fåtalet kvinnor som dödat sin misshandlare efter kanske så mycket som 25 år av grov misshandel tagit lagen i egna händer med tragiskt resultat.
Det finns beskrivet i en avhandling vid Stockholms universitet.
Det är visserligen extremfall, men 'vardagsbrotten' som de brukar kallas är lika allvarliga, för barnen som tvingas leva i helvetet får livslånga skador.
Och den kvinna som lämnar mannen blir ofta förföljd livet ut.
Jag är mest förvånad över att boken överhuvudtaget tagits så på sånt allvar.
SvaraRaderaEn fiktion eller sannsaga kräver enligt min syn en rejäl eftertanke.
Att Liza M och kanske fler framställt sig som något annat är förstås tarvligt på sitt sätt. /Mary
Men jag kan inte fastna i det alltså.