Kulturarbetare...

Peter Birro, för att ta ett rimligt aktuellt exempel, har aldrig imponerat särskilt på mig. Visst var ex 'Hammarkullen' underhållande, han är begåvad med övermåttan av talang, men den pretentiösa, våta filten som är ack så vanlig i svenska "finkulturella" sammanhang låg både tung och lätt osmaklig över produktionen.
En finkulturens våta filt är lite som kejsarens nya kläder - har man drabbats av "hysterica fincultura" så är man uppenbart helt blind för dem...

Olycksbarnens förkämpe?

Jag lade märke till Peter Birros plötsliga öppna kamp emot fördumningen och försäkringskassans hetsjakt på fuskare och sjuka för en tid sedan. Han tog för all del i så han sket ner sig när han bl a kallade en relativt oskyldig personal på försäkringskassan för "fjärde rikets frontsoldater", men allt i allt så var det trots allt ett beundransvärt handlande om ett för vad som numera tycks vara ett evigt aktuellt problem.

Rent eller orent uppsåt?

Det blev ett tillfälligt mediafokus på de olyckliga i samhället. - även om jag måste tillstå att jag då trodde det mest handlade om att hamna på löpet igen för någon ny produktion... Men all heder till honom för att se till att olycksaliga öden inte glöms bort; jag skrev om det alldeles nyligen... Det är mycket möjligt att det trots allt är helt rent uppsåt som ligger bakom. Skall man vara ärlig så är all handling som syftar till ett bättre samhälle av godo, men vem avgör vad som är det goda samhället? Regeringen? Baader Meinhof? Biskop Caroline Krook? 

Svensk kulturelit...

Inom svensk kultur så är det finaste som finns om man befinner sig på botten. Man skall vara därnere, bland de andra olyckliga och riktigt liiida fram sin konst. Mycket lite har således förändrats inom kulturen sedan de senaste hundra-två hundra åren...
Man skall fortfarande helst leva bland de utslagna, de prostituerade, missbrukarna. Gärna skall man ha lungsjuka, psykisk ohälsa, veneriska sjukdomar och medicinera mycket och ofta. Låter det som jag beskriver August Strindberg ? Jo, Birros och de övriga kulturarbetares oerhörda fascination och wannabe-intentioner gör väl att vi snart kommer få se dem prata alkemi också... ;o)

Författardrömmar

Det är nog många kulturarbetare som knyter näven i fickan i vanmakt över att inte själv uppfylla den för dagen gällande finförfattarchimären - att vara man, arg, ung - fast med en gammal själ, invandrare - i alla fall nästan, hjärtat till vänster, rättvisepatos, gärna vegetarian, rödvinspimplande och inte minst - man bör vara ifrån arbetarfästet Göteborg...
Birro är onekligen den främsta arketypen för denna finförfattarchimär idag. Snart är han iofs medelålders och framgångsrik, men fortfarande oerhört arg. Frågan är om han kan fortsätta detta eller om han byter inriktning? Han och så många andra lever kvar i illusionen om att konst handlar om att påverka, att förändra. Tyvärr, Birro et al, det handlar om underhållning - inget annat...

In i mörkret!

Som finkonstnär så påverkar man möjligtvis i bästa fall bara de redan påverkade - de andra som håller till under filten jag nämnde i början. De sitter där andäktigt under filten, andas in den begagnade luft som är ofrånkomlig med minskande syre och är bara såååå upplysta - i mörkret, utestängda från den resterande pöbeln utanför.
Det blir en typ av exklusiv syreberusning, trots avsaknaden av syre, småhöga av tanken att stå över de andra, att vara bland de "upplysta", ivrigt påhejad av de övriga. De okunniga, oupplysta utanför lägger knappt ens märke till dem under filten utan lever sina egna liv helt utan synbara problem, och detta trots avsaknaden av finkultur i deras liv - lustigt...

Påverkan av massorna

Jag är säker på att Galenskaparna och After Shave har påverkat och fortsätter att påverka mer människor per år än vad t ex Lars Norén gjort under hela sitt yrkesverksamma liv. Att sätta upp en skrattspegel som når ut till massorna gör att många tar tillfället i akt och tittar i denna spegel och i en del fall så blir det kanske en förändring någonstans, en ny tanke hos någon ute i mörkret.
Norén är bara internt navelskåderi för de redan övertygade. Noréns vara eller icke vara betyder mindre för svenskarna i allmänhet än en fågelskit på en offentlig staty någonstans i centrum på någon sömnig liten svensk småstad - och detta trots att man försöker aktualisera honom och sätter upp och turnerar runt med hans (subventionerade) pjäser gång på gång.

Självförsörjande - NOT!

Bort med finkultur som egentligen inte intresserar någon annan än de närmsta sörjande och som samhället ständigt måste hållas under armarna. Låt kulturen försörja sig själv, är ingen intresserad - ingen kultur.
Nu skall det givetvis påpekas att ibland verksamheterna som dessa pengar bekostar så ligger det också direkt allmännyttiga funktioner, t ex bibliotek, så att återbörda alla 19 miljarderna som kulturen kostar är och förblir givetvis en utopi och månne lite elakt.
Det finns en artikel i SvD där man pekar på att många scenformer inte täcker sina egna kostnader mer än några få procent. Jag kan inte för en sekund tycka att detta är vettigt användande av skattepengar, inte när det ligger gamlingar i sin egen torkade avföring, människor kastas ut ur försäkringskassan och så länge som man friskskriver sjuka. Dessutom är det faktiskt i huvudsak bättre bemedlade besökare som vi skattebetalare subventionerar biljettpriset för... Sådana som borde ha råd att betala biljetten själva.

Vuxendagis...

Det måste vara en helt sjuk överetablering i kultursektorn då det fortfarande är en enorm arbetslöshet (runt 20%) och detta trots att Alliansens åtgärder har gett rekordminskning av denna arbetslöshet. Lustigt att kulturarbetare tycks vara mer mottagliga för borgliga arbetsmarknadsåtgärder än andra grupper...

Skall verkligen våra allmänna medel fortsätta gå till dessa vuxendagis?

Högljutt och onaturligt

De flesta (film-)skådespelare i sverige lider idag av samma åkomma - de för dialogen framåt som om de stod på en teaterscen; högljutt, onaturligt och oerhört teatraliskt... Då jag själv aldrig någonsin stått ut med teater som konstform så reagerar jag oftast våldsamt negativt. Möjligtvis att det är Bergman som är det moderna upphovet till detta, men det är en farsot som bara ökar i omfång tycker jag.
Jag förstår att det är svårt att försörja sig som skådespelare idag och en film är trots allt mer eller mindre bara en punktinsats, emedan en tjänst på en teater innebär längre tids försörjning - av samhället, inte att förglömma...
Detta för månne med sig att man blir så pass präglad att man alltid uppför sig som om man stod på en teaterscen - med stora vida gester, onaturligt tonfall och röstläge. Detta gäller för all del inte bara skådespelarna, precis samma sak gäller regissörerna och inte minst manusförfattarna som tillverkar statiska och tydligt konstruerade historier med välkända och tråkiga vinklar och vrår.
Trist, onaturligt, ointressant och det är inte minst:

Förlegat!

Det är pinsamt att jämföra statisk, högljutt agerande från teaterscenen med en filmduk där varenda nyans obönhörligen störtar ut mot åskådaren. Det är helt enkelt dags att inse att teatern som konstform hör 1800-talet till, något för de mest troende och de nostalgiska; möjligtvis något för 68-vänstern att minnas tillbaka till en tid då man förde fram samhällskritik genom teater, demonstrationer och tryckta blad... Gäsp, när skall kulturtomtarna förstå att bäst-före datumet passerats för länge sedan?


//Zac

^{Kopierat mig själv? - Jo, jag har kopierat in och skrivit om en del av mina utfall mot fin-/dumkultur från bl a 'Filmrecension: Taken', "Finkultur" och inte minst - lite ur min recension av filmen 'Angel'.}