Oönskad erfarenhet av rattfyllon...

Jag har tyvärr en del, mycket oönskad insyn, i problematiken med rattfyllerister;

Förstörda liv...

En vacker mycket tidig sommarmorgon för inte alltför länge sedan så gick en polis och en präst sakta uppför två trappor i ett litet ordinärt hyreshus i centrala delarna av den lilla staden. De ringde på en dörr med ett fruktansvärt besked, sonen i familjen var död. Dödad i en helt onödig olycka orsakad av en full förare.
Mannen i huset steg upp lite vimmelkantig efter ringsignalen; vem sjutton kunde det vara vid den här tiden?

Förlorad trygghet

Detta är en mycket trygg miljö, nästan som en parodi på trygghet. Familjen låste aldrig sin dörr överhuvudtaget; inte när man gick ut för att handla, eller för att gå en tur med hunden. En lite bohemsk, men mycket trivsam familj. Mellansonen hade nyligen flyttat hemifrån, på sin väg ut ur barnahemmet ut till den stora världen, skapandet av sitt alldeles egna liv.
Kunde det möjligen vara han? Men han skulle aldrig ringa på dörren, och vid denna tid?!

Porten till outsäglig sorg

Dörren står öppen och mannen har svarat jakande på frågan om de kommit rätt, bakom dörren kommer mamman, ännu mer sömndrucken. Hon ser de två mörkklädda gestalterna ute i trapphuset, hon hör inte vad de säger, de kanske inte säger någonting, men plötsligt står ändå allt glasklart för henne. Det är som om allt nattgrus i ögonen bara försvinner och ersätts av något helt annat, renare, men så mycket smärtsammare.

Sjunker ihop

Mannen har inte riktigt noterat att mamman står bakom honom, men plötsligt hörs ett hjärtskärande skri, ekande ut i trappuppgången. Han vänder sig om, för att stödja, hålla om, försöka trösta. Men hon sjunker ihop mot väggen, bort från honom, glider ner. Mot golvet, som lustigt nog inte längre finns kvar. Hon sjunker ända ner i underjorden och kommer inte att kunna ta sig upp därifrån på mycket, mycket lång tid.

Efterspel

Historien rullas upp för familjen, hur sonen valt att åka vidare till ett annat ställe med en drucken förare; en ganska ytlig bekant. Hur den moderna snabba bilen har fått sladd och dånat in i ett träd mitt i centrum. Identifikationen på bårhuset, med den nu kalla unge mannen som bara var i början i sitt unga liv försvinner i ett töcken, polisförhör, rättegång, dom - allt bara strömmar förbi i en jämn ström i de sorgens vattenvirvlar som familjen numera ständigt vadar i.

Vända till något gott

Bara rubriken låter som ett hån, men utifrån den situation som familjen är i så vänds i alla fall delar av bottenlös sorg och saknad till något gott. Mannen i familjen aktiverar sig i kampen mot rattfylla och jobbar ursinnigt med detta under mycket lång tid, framför allt mot de unga och alkoholen i trafiken. Jag vet faktiskt inte hur pass mycket stöd han lyckades vara gentemot mamman, men så vitt jag förstår så lyckades han även med detta. Kanske som en annan, ytterligare del av sitt egna sorgearbete.

Mina erfarenheter

Denna erfarenhet - skall man, eller kan man kalla det erfarenhet? Det är ju bland det mest oönskade saker som kan hända?
Denna händelse är iofs initierad av en ung mans dumhet och bristande självinsikt. Jag pratar givetvis om den unge föraren, som också fått resterande del av sitt liv präglat av denna händelse. Av naturliga skäl så vet jag inte i vilken grad, men jag antar att skulden ligger tungt över axlarna på den unge mannen. Min morbror och hans fru har idag ett bra liv, i alla fall i de delar som jag har insikt i. Hur man än vänder sig så går faktiskt livet vidare, det blir säkert bara lite tommare, glädjetopparna är säkert lite nerslipade, de bottenlösa hålen är säkert lite djupare.

Rattfyllon är oftast alkoholister

Pratar vi dessutom om upprepade rattfyllokörningar så är det för mig glasklart att föraren har problem i sin relation till alkohol. Löser man ett sådant problem genom att låsa in honom/henne längre tid? Är månne törsten större när han/hon kommer ut? Att låsa in längre handlar bara om omgivningens blodtörst, knappast om att försöka lösa ett mer grundläggande problem hos en individ.

Ta problemet på allvar från början!

En mycket snabb och effektiv hantering från början, med konfrontationer med offerorganisationer, kombinerat med obligatorisk alkoholistbehandling borde vara betydligt bättre än bara inlåsning. Att ta problemet från början, innan man hinner orsaka tragedier.

Jag och alkoholen

Själv har jag faktiskt vid ett tillfälle kört några kilometer hem berusad med ett relativt färskt körkort. Det finns egentligen inget förmildrande i detta alls, men jag körde hem tidigt på morgonen, mycket sakta på småvägar - vi bodde på landet. Jag var nog snarare salongsberusad än någonting annat. Men vad skulle jag vara för människa idag om det hade hänt något de där kvart-tjugo minuterna en tidig sommarmorgon? Efter detta har jag haft - och har - en mycket hårt attityd mot alkohol och bilkörning. Jag kör överhuvudtaget inte dagen efter. Även om jag inte ens känner mig berusad, men ändå dricker mer än ett glas vin, eller en liten cognaq/whisky, så står bilen hela dagen efter. Utan undantag.

Dagens debatt

DN: Ask vill skärpa straff för upprepat rattfylleri
DN: Mor och dotter påkörda av man som gripits 48 gånger
AB: Makthavarna sviker medborgarna
AB: ”Ge rattfyllon tuffare straff”
AB: Varför ska offren straffas?
AB: Det var vår son som rammades av Volvon


//Zac