En sak hände mig förra helgen...

En sak hände mig förra helgen - jag och större delen av familjen var ute och ströfiskade. Jag var inte sådär oerhört sugen, lite hängig ifrån min pollenallergi, men en båttur skulle nog göra mig gott.

Vi packade bara med oss våra spön, satte på ett par smådrag eftersom det var så varmt så var det i huvudsak abborre vi var ute efter. Vi tog inte med oss alla väskor, håvar och gud vet vad. Jag tänkte inte fiska utan låta dottern veva in efter jag kastat ut, så jag tog mitt lilla ul-spö. På satt ett litet skeddrag - ABU:s Lillöringen, 4g. Om du inte vet vad det är så är det alltså en utrustning med ett minimalt spö för att få mer känsla i fisket, med en rulle som en sytrådsrulle, med tunn, tunn lina; 0.10mm körde jag med, med en hållfasthet på 0.8kg har jag för mig.

Vi rodde ut, eller jag rodde ut. Vi åkte först ut åt ena hållet, inget där, solen gassade och det började sakterliga blåsa upp lite. Vi, eller min fru rättare sagt, beslöt att vi skulle testa på andra sidan, så jag rodde - under vissa protester - över till andra sidan. Där tröttnade dottern ganska snabbt och jag tog spöt för att kasta lite själv.

På tredje kastet så kände jag plötsligt det som om motståndet försvunnit ifrån draget. Vis av erfarenhet vet jag att det kan hända om fisken hugger våldsamt bakifrån, den har alltså högre fart än draget och skapar vid hugget en slackning i linan. Jag gör ett lite halvtamt mothugg och känner att det är något där, snabbt vevar jag in några varv och gör ett nytt, lite mer resolut mothugg - FAST! Jag känner att det är något som rör sig på andra sidan så jag räcker snabbt över spöt till dotera som aldrig fått känna på någon fisk förr. Hon är jätteduktig och följer mina instruktionen till punkt och pricka, men efter en stund så blir jag lite betänksam - spöt är fortfarande dubbelvikt... Jag bar att få tillbaka spöet och nu börjar adrenalinet pumpa...

Jag pumpvevar in fisken på bästa sätt, när det är några meter kvar - vi har tyvärr väldigt mörkt, grumligt vatten hemma - så sticker fisken... Nu står det helt klart för mig att det inte är något litet i andra änden längre... Det är något större än jag har tagit innan. Jag låter henne (alla stora gäddor än honor) sticka en bit innan jag försiktigt sätter tillbaka lite press, då stannar hon och jag börjar tålmodigt pumpveva in henne igen. Detta sker under en kvart ungefär. Sedan kommer hon upp i ytan och hoppar - jag skriker rakt ut eftersom det är 4-5ggr så stort som jag tagit på detta spö innan!

Efter ytterligare lite kämpande så kommer hon nu upp bredvid båten. Hon glider över lite på sidan; ett bra tecken eftersom det innebär att hon nu är trött. Jag ser att linan går in i mungipan som är uppåt och jag vågar inte lyfta upp henne i gälen, eftersom jag inte vet om draget sitter därinne. Nu blöder hon inte ur gälen - ett tecken på att hon INTE är krokad i gälen. Men min tvekan gör henne rädd och hon sticker under båten!

NEEEEJ! Jag trycker snabbt ner spöt under vattnet för att undvika att linan dras mot båtbotten - ett säkert sätt att få linan att gå av... Men hon kommer snart upp igen, fast denna gång med andra sidan upp - och jag tvekar inte utan lyfter resolut upp henne i båten! Då som först inser fru och dotter hur pass stor hon egentligen är och de utbrister i hurra-rop. Själv är jag fullständigt packad av adrenalin och andra hormoner, jag kan knappt ställa mig upp för att sätta mig vid årorna igen. Jag ror som besatt hemåt, medan frugan häller vatten på gäddan för att hålla henne fräsch. Efter några minuters oerhört snabb rodd så är vi hemma och jag kastar mig i land för att rusa upp till vår lilla sjöbod för att hämta kamera, våg, måttband och kroklossare.

Resultatet? En 101cm lång gäddmadam som vägde knappt 6kg! Taget på ett 5,6fots ul-spö med 0.10mm lina och utan ståltafs! Det hela tog ungefär 20-25 minuter och gjorde slut på alla krafter jag hade faktiskt. Jag darrade så jag inte kunde hålla i en kaffekopp! ;o)

Hur slutade det för den tappra gäddan då? Jo, jag gick ut i vattnet och drog henne fram och tillbaka för att syresätta henne igen. Efter 5-6 minuter så började hon spänna sig igen och efter ytterligare en liten stund så ville hon ge sig iväg. Men jag höll fast henne och fortsatte ännu en stund, och släppte henne först efter lite drygt 10 minuters 1:a hjälpen. Hon slog några kraftiga tag med stjärtfenan och så var hon borta.

Vilken upplevelse!

Fantastiskt!

Och ja, det är jag på bilden! Jag vill påpeka att den faktiskt är något manipulerad... ;o)
Tyvärr så gör inte min lekamen rättvisa för fisken, jag är bortåt två meter lång, så gäddan ser (tyvärr) egentligen mindre ut än vad den var i verkligheten... Faktum är att ni skall vara glada att mitt ansikte är döljt - adrenalin, lycka och allmän upphetsning gör inte positiva saker med uttrycket i mitt ansikte s a s...


//Zac