Mekaniken inom oss?

Sjukdomsvinst är kanske ett lite dåligt ordval, eftersom jag trots allt inte vill påstå att vi tjockisar generellt lider av någon sjukdom, sedan att sedan fetman i sig kan ge följdsjukdomar är en annan sak. Nåväl, över till mitt resonemang - eftersom fetman inte plötsligt sitter där på höfterna en dag när man vaknar lite förvånat, utan snarare byggs på under mycket lång tid, så är detta givetvis en gradvis psykisk process. Etappvis så vänjer man sig att må på ett visst sätt, jag tror dessutom att efter den långa tid som oftast gått så har man dessutom t o m glömt hur man egentligen ska må, d v s bra? Vad gäller sjukdomsvinsten då? Det är mycket som man får gratis som riktig tjockis, men som jag sagt tidigare, det är många gånger inte enbart fettet det handlar om. Dessutom handlar det mycket om ansvarsfrihet; man kan slippa gå till skolan, slippa arbeta, städa eller ta den där konfrontationen som egentligen borde vara oundviklig o s v. Inte minst så slipper man ta ansvar för sig själv! Man kan fortsätta ligga och bekymmerslöst äta chokladpraliner; vad spelar ett eller två kilo till för roll? Man har blivit van att alltid underkasta sig sina alla önskningar. Till detta så mår vi så dåligt idag att vi ständigt hela tiden söker efter några ögonblicks lycka; vissa hittar det i en spritflaska, andra hittar det i folien kring en chokladkaka. Andra står på en trappmaskin sju dagar i veckan för att jaga den evigt flyende lyckan, eller rent av blir shop-a-holics? Sedan är det problemet med självbilden, när man tänker på sig själv så ser man sig själv som fet - man är den där tjocka, glada personen. Om man går ner i vikt - vem är man då? Snacka om att gå ut i okänd terräng... Och inte bara det, vad kommer omgivningen egentligen att tycka om den nya, smalare personen?

Källa: lätt justerade utdrag ur min tidigare postning 'Sjukdomsvinst'. Jag har utelämnat lite svepande, och dåligt underbyggda resonemang om psykisk ohälsa hos feta.

Inte så glad...

Jag måste också påpeka att bakom "den där tjocka, glada(?) personen" är det enligt min erfarenhet under ytan av polerad, positiv "gladhet" - nästan alltid en människa som känner hopplöshet och som mår mycket, mycket dåligt. Att denna underliggande ohälsa många gånger paradoxalt renderar i att man ytterligare tröstäter, måste nog anses som ganska, eller t o m väldigt vanligt. Och så är man i ekorrhjulet igen...

Enorm bedrift!

De som trots detta, tar sig över tröskeln, måste anses har gjort en enorm prestation. Jag tror det är svårt för trådmala dietister som aldrig varit i samma situation att förstå och ta hänsyn till det omständigheter som föreligger. Det är ju faktiskt inte bara XX kg fett som man måste lämna bakom sig, det är en stor del av ens identitet, kanske vänner, kanske ens enda tröst och inte minst alla ursäkter. Jag tror hemskt nog, att det oftast krävs en stark händelse, eller rent av olycka för att man skall orka ur de gamla hjulspåren. Ett bildligt slag i ansiktet alltså. Men det är onekligen en balans på knivseggen - risken för att man skall falla ner i ännu svårare matmissbruk och kanske utveckla, eller vidareutveckla psykiska sjukdomar måste dessvärre också anses vara stor.

Alkoholister?

Jag har både personliga erfarenheter inom familj och vänner av extrem fetma och svår alkoholism - och det är för mig en enorm likhet mellan beteendena och inställningarna - detta gäller inte minst alla ursäkter.

- Jämställer jag nu en alkoholist och en tjockis med alla kringproblem dessa två grupper har?

Nej, jag pekar bara på en del ytliga likheter; om det finns mer djupt liggande likheter får sådana med mer kunskaper inom psykologi gärna gräva i. Givetvis finns det också undantag till mina fåtaliga och små observationer. //Zac