Sjukdomsvinst är kanske ett lite dåligt ordval, eftersom jag trots allt inte vill påstå att vi tjockisar lider av någon sjukdom, sedan att sedan fetman i sig kan ge följdsjukdomar är en annan sak!
Nåväl, över till mitt resonemang - eftersom fetman inte plötsligt sitter där på höfterna en dag när man vaknar lite förvånat, utan byggs på under lång tid, så är detta givetvis en gradvis psykisk process. Etappvis så vänjer man sig att må på ett visst sätt, jag tror dessutom att efter den långa tid som oftast gått så har man dessutom glömt hur man ska må, d v s bra?
Vad gäller sjukdomsvinsten då? Det är mycket som man får gratis som riktig tjockis, men som jag sagt tidigare, det är många gånger inte enbart fettet det handlar om.
Även bilden från mer opersonliga kontakter, bl a från olika forum på internet så tonar bilden av en mer eller mindre utbränd kvinna med viktbesvär fram. Många är dessutom arbetslösa vilket ökar utanförskapet från samhället.
Det är en komplex bild som tonar fram bakom en fet människa.
Jag vill hålla perspektivet att det inte i huvudsak handlar om sjukdomsvinst av fetman, utan de psykiska och fysiska besvär som fetman har gett upphov till.
Du har blivit van att alltid underkasta dig dina önskningar.
Till detta så mår vi så dåligt idag att vi ständigt hela tiden söker efter några ögonblicks lycka. Vissa hittar det i en spritflaska, andra hittar det i folien kring en chokladkaka. Andra står på en trappmaskin sju dagar i veckan för att jaga den evigt flyende lyckan? Eller blir shop-a-holics?
Sedan är det problemet med självbilden, när man tänker på sig själv så ser man sig själv som fet - man är den där tjocka, glada(?) personen. Om man går ner i vikt - vem är man då? Snacka om att gå ut i okänd terräng... Och inte bara det, vad kommer omgivningen att tycka om den nya, smalare personen?
Nåväl, över till mitt resonemang - eftersom fetman inte plötsligt sitter där på höfterna en dag när man vaknar lite förvånat, utan byggs på under lång tid, så är detta givetvis en gradvis psykisk process. Etappvis så vänjer man sig att må på ett visst sätt, jag tror dessutom att efter den långa tid som oftast gått så har man dessutom glömt hur man ska må, d v s bra?
Vad gäller sjukdomsvinsten då? Det är mycket som man får gratis som riktig tjockis, men som jag sagt tidigare, det är många gånger inte enbart fettet det handlar om.
Psykisk ohälsa
Min personliga erfarenhet är att de flesta kraftigt överviktiga kvinnor jag mött/har kontakt med, så är majoriteten mer eller mindre handikappade av psykisk ohälsa. Jag vill påpeka att det inte handlar om någon sinnessjukdom eller dylikt, utan allt från milda stressymptom till ren och skär torgskräck.Även bilden från mer opersonliga kontakter, bl a från olika forum på internet så tonar bilden av en mer eller mindre utbränd kvinna med viktbesvär fram. Många är dessutom arbetslösa vilket ökar utanförskapet från samhället.
Det är en komplex bild som tonar fram bakom en fet människa.
Jag vill hålla perspektivet att det inte i huvudsak handlar om sjukdomsvinst av fetman, utan de psykiska och fysiska besvär som fetman har gett upphov till.
Sökandet efter lycka
Dessutom handlar det mycket om ansvarsfrihet; man kan slippa gå till skolan, slippa arbeta, städa eller ta den där konfrontationen som egentligen borde vara oundviklig o s v. Inte minst så slipper man ta ansvar för sig själv! Man kan fortsätta ligga och bekymmerslöst äta chokladpraliner; vad spelar ett eller två kilo till för roll?Du har blivit van att alltid underkasta dig dina önskningar.
Till detta så mår vi så dåligt idag att vi ständigt hela tiden söker efter några ögonblicks lycka. Vissa hittar det i en spritflaska, andra hittar det i folien kring en chokladkaka. Andra står på en trappmaskin sju dagar i veckan för att jaga den evigt flyende lyckan? Eller blir shop-a-holics?
Sedan är det problemet med självbilden, när man tänker på sig själv så ser man sig själv som fet - man är den där tjocka, glada(?) personen. Om man går ner i vikt - vem är man då? Snacka om att gå ut i okänd terräng... Och inte bara det, vad kommer omgivningen att tycka om den nya, smalare personen?
Hinder på vägen
Det är mycket som sätter hinder i vägen till ett nytt smalare liv:- sockerbegäret
- kroppens egna funktioner att spara överflöd till sämre tider
- vanans makt, som absolut inte går att underskatta
- sjukdomsvinster, eller fetmavinster som jag kanske skulle kalla det?
- lycksökandet
- uppgivenhet
- disciplinkraven
Zac, Zac, - vad har Du missat för del i "psykologin"? Ska göra en notis om detta inlägg, om jag en gång har kraft att ge Dig bättre förslag till tolkningar.
SvaraRaderaEtt exempel, jag själv, tidigaremellan 56-60 kg till 156 cm, mycket muskulöst bygd. Skadar mig (som tur var i jobbet, med tanke på risk för varaktigt handikapp) och har plötsligt en smärta/värk av så våldsamt slag att jag sover nästan inget, menar i bästa fall 1-2 timmars sönderhackad sömn per dygn. Jag jobbade på, och blir efter kanske 11 månader varse om att jag gått upp i vikt! Någon ställde mig framför en spegel och talade högt till mig. När vederbörande gått, var jag tvungen att se, ta in det jag såg - jag hade gått upp minst 15-19 kg.
Jag lovar, jag fick en chock när jag såg, jag visste absolut inte att jag såg ut som jag gjorde. Det är som en omvänd anorexibild. De ser sig som en meter breda, ritar upp sig likadant, jag var precis tvärtom. Nu har jag ju i botten massor av kunskap, den ökades lite då jag samma kväll skummade Atkins, dagen därpå hade jag börjat mitt nya liv, min livsstilsomvandling. Jag hade tur. Tänk om ingen reagerat förrän jag vägde 100 kg?
Intressant historia, jag ser fram emot fördjupningar och alternativa tolkningar! :o)
SvaraRaderaJag tror för övrigt att många har en skev bild av sig själva, män har påfallande ofta en smärtare och muskulösare bild, emedan kvinnor mer fokuserar på en slapp bak och hängbröst och putmage.
Själv ser jag mig själv som när jag var lite drygt 20, det är först när jag drar handen över huvudsvålen som jag minns att mitt hårsvall sedan länge är borta.. och inser att kroppen också ser annorlunda ut.. :'o(
//Zac